History Happened, and then the rest followed.

The Gaza Exile

King Zedekiah of Judah paid a heavy price for his attempt to throw off the yoke of his Babylonian overlords. When Jerusalem, after two long years of grueling siege, finally succumbed to Babylonian forces, his punishment was not long in the coming. Blinded and packed off to Babylon, the last thing he ever got to see before his eyes were denied him was the execution of each of his children.

Zedekiah did not go into that cruel, forced upon exile to Babylon by himself; thousands of his fellow Jerusalemites were marched away, forcefully uprooted from their land, their Zion, which was left behind thoroughly ruined; the Temple, Yahweh’s dwelling on Earth, was no more.

The events of 587 BCE have left a searing wound in Jewish cultural and religious history. Much is made of it in the Bible itself, with an entire book (Lamentations) written in direct response to the destruction of Jerusalem. Even beyond the explicit reactions to the calamity, the Babylonian Exile (as the expulsion from Jerusalem to Babylon tends to be labelled by historians) has had a profound effect on what we today call the Hebrew Bible. Much of it (truly, how much we cannot fully know) was penned after these thousands of troubled souls were removed from their homeland. It is arguably during this time in exile that what we today call the Torah started to emerge as an authoritative text, and some of the texts were probably composed in and around Babylon.

In a world that has seen a lot of human-made terror, the Babylonian Exile is a grave reminder that the forceful uprooting of people from their homes is a traumatic event, that can have major repercussions into the distant future. When reading history, it is always important to remember that, assuming what we’re reading isn’t made up (and we always need to be weary of fantastical stories, especially in religious texts) then the death, destruction and anguish that reaches out to us from the pages of history were real. These were people who felt their world ripped from their feet, who had to face an unknown future in lands not of their choosing. The cries of sorrow in the Bible makes it abundantly clear that for the editors of these texts, the exile was a trauma that rocked their world. It forced them to engage with their faith with uncomfortable questions: “How long, O Yahweh, will you hide yourself forever? How long will your anger burn like fire?” (Psalms, 89:46). The fate of Jerusalem and its people (or more accurately, the portion of its people who were sent into exile) was, for this culture, a true watershed moment.

While the Babylonian Exile has a unique legacy through its key role in transforming the Hebrew Bible and its contents, the historical events described are not historical outliers. Forced resettlements of vanquished foes can be plucked from many a page of human history. Anciently, one can expect a grim economical factor: the populace of a captured settlement might be marched off into slavery, such as the defiant, but ultimately unsuccessful, defenders of Tyre. After a seven-month siege, Alexander the Great could finally claim the city under his control. His treatment of the surviving populace showcases both a pious and cruel side of this whirlwind of a king. The Tyrians who had taken shelter in the temple of Melqart were spared, but a great number of Tyre’s population, some 30 000 people, were sold into slavery.

History is riddled with stories like this: the victor, claiming the spoils, and the vanquished, becoming the spoil. Rome and Carthage, the Mongols and Baghdad; when one group has overwhelming power over a hostile group, sanctity for the enemy’s roots are quickly discarded. And while the countless victims of these forced exiles were not inevitably ending their days in hopeless misery (some, many even, would probably find new meaningful lives wherever they ended up) the simple fact of the matter is that these new lives were forced upon them.

Broadly speaking, people of today seem to understand the cruelty involved in these forced resettlements. In the modern sense it is often accompanied by other great blights on history: ethnical cleansing and genocide. The Armenian Genocide, for one, certainly showcased how the forced resettlement of powerless people can easily become something even more destructive: a concentrated effort to eradicate them completely.

It is with this in mind that reading the news in the spring of 2025 feels particularly grim. Eager to wrap up a problem they have no hope of understanding the history of, the American Trump administration and its sycophants are eagerly shopping around for nations willing to accept the millions currently living in the Gaza strip. They are to be uprooted from their homes, sent packing to lands unknown, with little regard to their own wishes and hopes. All in a stone throw’s distance of Jerusalem, that ghost of unnumbered tears.

Whether the obscenity, callousness and cruelty of it all is strong enough to cultivate a cultural legacy to last millennia remains to be seen. But history is unlikely to look kindly upon the 21st century’s ancient brutality in its treatment of Gaza.[1]

[1] For more on the Babylonian Exile and how the trauma of the events affected the content of the Bible, see David M. Carr’s Holy Resilience: The Bibles Traumatic Origins (2014).

Läs mer

The Holocaust is not for sale.

80 years has passed since Soviet soldiers entered the world’s most notorious manmade hell, not as prisoners (for untold Soviet soldiers had entered such camps as future victims of Nazi brutality), but as liberators. 80 years on, people, governments, organizations and talking heads solemnly swear: “never again”. They bow their heads, eager to show the world that they do not, in fact, intend to forget what took place in Europe less than a century before.

And some of them might even be earnest in their thoughts!

The tragic truth is that it is hard to be too hopeful about the earnestness of many of those who will now stand in front of whatever Holocaust memorial their PR-department sent them to. Many of them will no doubt contextualize the Holocaust, and its memory, not in a frame of personal introspection, but in the frame of public relations: the memory of the Holocaust is, for these people, an opportunity to grandstand, to show the world that they are aware of this bleak chapter in human history; that they too, find the crimes of the past inexcusable, and that they, too, will never forget.

We humans tend to like patterns. As a whole, we like consistency in our world, and societies tend to form little structures with which our lives can easily be anchored to. If we live in an English-speaking society, for instance, we tend to prefer our reading to be done top-down, left to right. Afficionados of Japanese writing culture notwithstanding, this is just one example of how we without thought, embrace societal norms and rules.

I fear that our relationship with the Holocaust has evolved along the same lines. Society as a whole has embraced the memory of the Holocaust as something self-evidently important. No problems there, because frankly, it is. But with societal acceptance came societal conformity: a special day, 27th of January, will mark the day where we are supposed to honor the victims of the Holocaust, and solemnly swear to never let it happen again.

The annual commemoration of the Holocaust on this day is made in accordance to humanity’s fondness for structure. The day when Soviet troops reached Auschwitz is as fine as day as any to commemorate as the Holocaust remembrance day. Auschwitz’s notoriety and iconographic legacy with its red-bricked station house and railway tracks make for a neatly packaged, easily disseminated visual cue in a world that is all about visual media.

Symptomatic with this packaging of the Holocaust as a neat little memorial day, intrinsically linked to the murder factory outside Oswiecim, is the loss of the staggering scope of the Holocaust. Society has decided that the Holocaust is thought about on January 27th , when really, it could be any given day of the calendar. The Holocaust was so much more than Auschwitz; it was a constant terror, infusing the lives of untold members of humanity, in so many ways, over so many years that a narrowing of scope for the public discourse might be seen as not only inevitable, but preferrable.

But this narrowing of the Holocaust discourse has become so ingrained, in my view, that it has been molded not to the benefit of the memory of the Holocaust, but to the people expressing their annual sorrow with punctual efficiency. Most worryingly, it has become a useful shield against criticism in the public discourse.

Giddy with excitement over the incoming Trump administration he is by all accounts heavily implicated with, Elon Musk, the richest man in the world, excitedly, and repeatedly, pounded his chest and stretched out his arm, in a gesture of unmistakable historical connotations. On live television, the man who owns a major social media platform, and who has consistently used said platform to launder racist and antisemitic content, conveyed his elation over his new president with a gesture that for long has been a shorthand for political hate.

The reactions were predictable, across the board. Many, adopting a frame of mind pulled straight out of the Emperor’s New Clothes, could not (or would not) articulate what they saw, other than noting that it was a “gesture”. “Surely the richest man in the world wouldn’t openly flout a Nazi salute in front of untold viewers?” seemed to be the internal response. Actual neo-Nazis, it should be noted, were by all accounts thrilled by what they saw: Nick Fuentes, known antisemite and white supremacist, excitedly proclaimed: “That was a straight up like ‘Sieg Heil,’ like loving Hitler energy.”

Many others were, it must be said, outraged by what they saw, but even then, there were those who asked people to restraint, lest they accuse the giddy multi-billionaire of harboring neo-Nazi sympathies. Some, including right wing-talking head (and extremely unsuccessful Hollywood writer, it brings me much joy to note) Ben Shapiro, was quick to come to the defense of Mr. Musk. Shapiro quickly drew attention to the fact that Musk can hardly be harboring sympathy for Hitler’s bloody legacy, seeing as he (in company with Shapiro) visited Auschwitz last year in a highly publicized event.

The event in question, I might add, provided some of the most cynical corporate contextualization of the Holocaust I have ever encountered. Musk, being a salesman first and foremost, decided to use this involuntary grave of over a million people as a pitch for the sanctity and usefulness of social media: he suggested that if his social media platform had been around during the 1940’s, maybe the Holocaust would not have been quite so deadly. To prove his point, he presented imagined social media posts of eyewitnesses to massacres.

Let me reiterate: He presented imagined social media posts reacting to actual, real massacres. And he did this at the beating heart of the cultural image of mass murder, Auschwitz-Birkenau.

The Holocaust was an event of staggering scale, and with consequences for humanity felt well beyond the toll of life. But it was not a force of nature: it was man made, through and through, meaning it left very discernible footprints in its wake. Its implementation infused a modern industrialized society with complicity on a scale unheard of. The amount of documentation outlining the events, in the form of eyewitnesses, photographs, films, writing, demographic data and court testimony, has been described as fitting inside a voluminous oil tanker.

The idea that a modern social media service would have influenced the Holocaust, never mind preventing it from happening, is worthy of the highest of scorn from any person with an iota of knowledge of history. The richest man in the world using Auschwitz and its universally recognizable imagery as a sales pitch for his own money-making machine should have told everyone watching that for some people, the Holocaust is not meant to be remembered. It is meant to be used.

In the aftermath of Musk’s Hitler-salute scandal, the man himself has decided to ridicule the notion that his raising of his arm would somehow be an approval of anti-Jewish violence. With gratingly obnoxious glee he posts poorly worded puns to make fun of those voicing concern over his actions: “Don’t say Hess to Nazi accusations!” he writes with a laughing emoji, adopting a nonchalant stance on the whole issue.

For people like Musk, the Holocaust, and its impact on the modern world, is, much like the world at large, a commodity he can buy, influence, and deploy at his own whims. I hope history will prove him wrong.

Läs mer

Jesus, vilken historia!

Josef var bekymrad. Hans son, Jesus, var något av ett lokalt problembarn, av sällat skådat slag. En dag kom föräldrarna till ett annat barn i bygden för att kräva svar från Josef. I föräldrarnas armar höll de en uttorkad och rynkig liten krake, som senast i morse hade varit deras glatt lekande son. Sonens plötsliga föråldring hade tydligen skett genom en förbannelse av Jesus. När pojken hade spillt vatten som Jesus samlat ska den senare ha tappat humöret och fräst: ”Se, nu skall du vissna som ett träd, och du skall aldrig bära löv, ge rötter eller frukt.”[1]

Olikt de flesta arga utbrott från barn, ska dessa ord haft en förödande effekt. Pojken (vars namn förblir okänt) ”vissnade omedelbart.” Hans föräldrar var, naturligtvis, bestörta och krävde svar från Josef: ”Vad är det för barn ni har som kan göra sådana saker?”

Den skrumpnande pojken var i alla fall vid liv, till skillnad från andra gossar som fann sig irritera den unge Jesus. En pojke som råkade smälla in i Jesus axel när han sprang nedför bygdens gata fick ett argt ”Du skall icke fortsätta din väg” och mycket riktigt, pojken ifråga föll sonika ned, stendöd. Återigen fick Josef besök av ett par förtvivlade föräldrar, som klagade: ”Du kan inte bo med oss i den här bygden med ett sådant barn. Du måste lära honom att välsigna och inte förbanna- ty han dödar våra barn!” När Josef förde vidare de förargade föräldrarnas klagomål till Jesus önskar de nog att han låtit bli, för omedelbart förlorar de arma stackarna synen. Förarga pojken Jesus på egen risk.

Detta var bara några av de förbluffande historierna som spreds för cirka 2000 år sedan om den då nyss avlidne Jesus från Nazareth. De flesta i min generation har säkerligen barndomsminnen av det klassiska julspelet, där Jesus födelse i en liten lada i Bethlehem varvas med kontextuella detaljer om folkräkningar, besökande herdar och vise män. Julspelen byggs på en hopsnickrad bild av Jesus födelse i Bethlehem så som det berättats i Nya Testamentet.

Jag säger hopsnickrad, för historien om Jesus födelse, så som den ofta gestaltas i modern tid, är inte en enhetlig historia från Bibeln, utan snarare två: två av evangelierna, Lukas och Matteus, beskriver Jesus första år i livet. Men även utöver dessa så finns det ett tjog små detaljer som faktiskt har sitt ursprung i antika kristna berättelser om Jesus och hans familj. Detaljer som kan antas vara ganska typiska och inte direkt iögonfallande (som att Jesus mor flydde till Egypten ridandes på en åsna) är inte saker som en lågstadielärare hittat på för att fylla ut scenen: det är minnen från länge bortglömda kristna sagor som aldrig fann sina hem i en kanonisk Bibel. Men historiker kan glädjande nog peka ut särskilda exempel för den som undrar!

Texten jag hänvisade till ovan är en särskilt iögonfallande historia som ger en väldigt underhållande (om något makaber) bild av en ung Jesus. Texten kallas ofta The Infancy Gospel of Thomas och tillhör en egen liten genre av så kallade infancy gospels, d.v.s. evangelium om Jesus som är särskilt inriktade på hans barndom.

Historier om Jesus som barn är, när allt kommer omkring, inte fullt så vanliga inom den ”kanoniska” kristendomen. Som nämnt är det endast två av evangelierna som återberättar (med tydliga skillnader!) Jesus födelse och första år vid liv. Förutom en kort avstickare där han sägs ha glömts bort i Jerusalems tempel som tolvåring är det annars tämligen lite vi får veta om Jesus innan han så småningom gör ett namn av sig självt som en döpare och profet.

Å ena sidan är denna avsaknad av generell info inte förvånande i sig, ur ett historiskt perspektiv: historia skrivs med facit i hand, och undantaget människor som föds in i ett system där de omedelbart har status (såsom kungligheter) är det få människor från det fjärran förflutna som vi har tydliga och historiskt trovärdiga berättelser om innan de är fullvuxna. Även biografier av personer vi är generellt välinformerade om, såsom kejsare Augustus eller Alexander den Store, tvingar historikern till en hyfsad mängd kvalificerade gissningar.

Å andra sidan är det knappast förvånande att uppdiktade historier skulle börja cirkulera i de kretsar som pratade och predikade om Jesus. Människan tycks ta alla möjligheter hen kan finna att fylla tomrummen som uppstår ”mellan raderna”. Detta fenomen kan ses i modern tid inte minst i populärkulturella kontexter, där stora succéfilmer (såsom Star Wars) snabbt kan leda till en växande lista av uppföljare, prequels, spin-offs och tv-serier. Konsumenterna kan själva bidra till mediecirkusen, om än i en inofficiell kapacitet; gå bara in på Fanfiction.net och se hur många historier som cirkulerar baserat på ”what-if” scenarier eller en liten detalj ur en specifik scen ur valfri Harry Potter bok.

Jag ser ingen anledning varför vi inte skulle förvänta oss något sådant ur vårat förflutna. Folk som tillhörde de tidigaste kristna grupperna hörde historier om hur deras frälsare skapade vin ur vatten och fick de lama att gå. Att historier om hans ungdomsår inte skulle cirkulera, och inte skulle erbjuda fantastiska rövarhistorier är med det i åtanke ganska självklart. Där evangelierna lämnade tydliga luckor kunde andra historier gro.

Med det sagt är det viktigt att komma ihåg att vad vi kallar Nya Testamentet, som en fint hoppackad ”kanonisk” samling av kristna böcker, inte alltid varit det. Och som historiker är det även befogat att notera att det inte finn skäl att hävda att Nya Testamentet (härefter NT) oundvikligen skulle nå den form den har idag. De fyra evangelierna som utgör den första stommen av NT var långt ifrån de enda texterna som menade sig berätta den sanna historien om Jesus från Nazareth.

Det finns andra märkliga historier än de som redan nämnts. I en text som på engelska kallas Pseudo-Matthew berättas det inte bara om Jesus första år, utan även om födseln av hans mor, Maria. När hon väl blivit med barn och slutligen fött sin son återkommer många detaljer som en modern läsare säkert skulle känna igen: en starkt skinande stjärna markerade platsen för Jesus födelse (som i denna historia beskrivs som en grotta) och vise män kom så småningom förbi för att visa sin uppskattning av underbarnet. Precis som i Matteus-evangeliet gick deras färd till Bethlehem förbi kung Herodes tron och, där som här, fick Maria, Josef och Jesus packa sig ner till Egypten för att undvika Herodes avundsjuka ilska, som slutade med blodbad för alla unga gossar i Betlehem (en historia som historiker med glädje har kunnat konstatera inte har någon som helst förankring i verkligheten). Mycket i Pseudo-Matthew känns igen.

Men sen kommer drakarna.

Någon gång under flykten till Egypten finner vi flyktingarna i en grotta där de hoppas kunna kyla sina trötta fötter. ”Och skåda, plötsligt kom flertalet drakar ut ur grottan” kläcker Pseudo-Matthew ur sig, med exakt inga svar på de otaliga frågor en läsare kunde ha ställt sig. Josef, Maria och deras tjänare är naturligt nog förskräckta, men den blott tvåårige Jesus ställer sig upp framför dem, och ”drakarna dyrkade honom. När de var klara med dyrkandet försvann de.” Jesus själv förklarar, på imponerande ordval för en tvååring, att hans förbluffade föräldrar inte bör se honom som ett litet barn, ”ty jag har alltid varit den perfekta mannen, och är det nu; och det är nödvändigt för mig att tämja alla typer av bestar.”

Det är så väldigt enkelt att leva i nuet. Vad vi gör idag kan lätt förmodas vara kulmen på en lång process som oundvikligen nått nuet. Men det enda oundvikliga i kalkylen (såvitt jag vet) är tidens gång; allt det andra är resultaten av otaliga små processer, handlingar, önskningar och funderingar. För en modern troende skulle historierna om den draktämjande Jesus och Jesus barnamördaren kunna te sig obehagliga. Men spola tillbaka klockan 700 år eller så och dessa historier var, av att döma av de många handskrivna överlevande dokument som bevarat sagorna, väldigt populära i det kristna Europa. Det är ett kul huvudbry, att försöka förutspå vilka nya traditioner som framtida högtider kommer kunna erbjuda. Julspel med drakar låter för min del som en klar uppgradering.

[1] Min egna översättning från engelska då, såvitt jag vet, det inte finns någon svensk översättning av denna tidiga kristna text. Samtliga texter som refereras till i denna text går att läsa i Ehrman, Plese The Other Gospels (E-book).

Läs mer